Nu är det över en månad sedan sist. 

Jag har mått ändå helt ok. 

Det har varit sämre vissa gånger men inte jätte

dåligt. 

Jag försöker att jobba mig framåt, även fast det är tungt.

Att ta sig igenom en depression är verkligen inte lätt alls. 

Men med vilja och stryka så går det på något sätt. 

Fråga mig inte hur! Men på något sätt så går det,

även om det känns som att det inte gör de. 

Det känns många gånger omöjligt och hopplöst.

Men jag tror ändå att det finns en mening med de, att 

man måste som känna sig svag för att kunna känna 

sig strak igen. 

Jag känner nog på något sätt att jag är på väg till

baka igen med små steg. 

När jag mår dåligt, så försöker jag tänka att jag ska lägga 

allt som har hänt bakom mig. 

Försöka acceptera det som har hänt, det är inte lätt men 

jag försöker så gott det går. 

Man ska inte stressa med att börja tänka så eller börja jobba sig upp

för snabbt, utan man ska ta det lite i sänder i lugnt tempo. 

Stressar man sig så tror jag att man bara lurar sig själv,

det blir nog som en hinna på något sätt. 

Att man som tror att allt är bra, fast man inte riktigt är där ännu. 

Man ska inte ha för bråttom, utan man ska ta sin tid i sin egen tackt.

Hoppas ni förstår hur jag menar, i alla fall ungefär. 

Uppdatering kring praktik!

 Skrev ju i förra inlägget om att jag skulle börja göra 

praktiker. 

Vi var på möte om det och att jag skulle kolla på lite praktiker. 

Jag har inte hittat någon praktik som passar mig eller 

som jag är intresserad av. 

Det är mest skogs arbete och jobb på återvinning och sånt,

vilket jag tyvärr inte är så intresserad av. 

 Blev lite besviken på att det inte fanns fler möjligheter.

Jag hade vilja testa på att jobba i affär och som florist.

Personen som vi träffade skulle kolla upp lite och höra av sig. 

Vi har inte hört någonting sedan vi var dit. 

Tycker det är väldigt dålig stil. 

Vi måste ju få veta om personen har hittat något eller inte. 

Det är ju svårt att veta när personen inte hör av sig. 

På grund av detta så känner jag mindre hopp om framtiden. 

Hur ska jag kunna på jobb ? När jag inte ens vet vad jag vill

jobba med. Kommer jag ens att få jobb ? 

Det finns ju kurser att gå, men när jag inte vet vad 

jag vill jobba med så är det svårt. Tyvärr! 

Men vi får hoppas det löser sig till slut, när den dagen 

kommer. 

Det har hänt en del sedan sist. 

Mormor och morfar har flyttat. 

Dom har bara flytta några meter typ, från där dom 

bodde tidigare. 

Nu bor dom på nedreplan som vi gör. 

Dom behöver verkligen göra de för dom är över 70 

och dom blir inte yngre.

Mormor har fyllt 74år den 4 oktober. 

Den dagen så köpte vi fika och gick dit och fikade. 

Mormor fick även en present.

Ett ljus fat med ett ljus och ljuslykta i grönt. 

Mormor har börjat grönt och gillar ljus och sånt,

så det passade perfekt. 

Vi köpte glass och skulle göra maräng tårta med glass,

men maräng bottnarna gick sönder. 

Så det fick bli kakor och glass med hallon, choklad sås 

och strössel. 

För en månad sedan så var jag sjuk. 

Förkyld och hemsk hosta. 

Jag trodde att typ att jag skulle hosta ut

lungorna och halsmandlarna. 

Hostade så mycket att jag inte sov på en natt. 

Det var hemskt att bara hosta och inte få sova. 

På morgonen så ringade mamma till akuten och fråga vad vi

skulle göra. 

Vi hänvisades till en vårdcentral i Sandviken. 

Först så var det bestämt att vi skulle åka, men vi åkte inte dit. 

Det skulle ha blivit så jobbigt att åka buss och sitta och hosta,

och hosta så hemskt som jag gjorde. 

Istället så var mamma till apoteket och köpte en host 

medicin som vi provade. 

Den hjälpte inte så jätte bra, hostade fortfarande men inte lika

mycket. 

Nästa dag så ringde mamma till läkaren och fick en anan host

medicin utskriven. 

Den var tack och lov mycket bättre och hjälpte. 

Jag hostade några veckor efteråt men nu så är hostan

helt borta. Tack och lov!

 Morfar blivit opererad 11 oktober. 

Han har haft problem med sitt ena knä.

Det visade sig bero på att han hade en slags förträngning 

i ryggen. 

Det var en stor operation ,så man var väldigt orolig över

hur det skulle gå, för det fanns risker med de. 

Man kunde bli förlamad, fast den risken var väldigt liten 

men man var ändå orolig att det skulle hända.

Sen så var man orolig att något annat skulle gå fel. 

För det finns ju en risk att bli nersövd, 

har man otur så kan man dö.

Vi alla har varit väldigt oroliga, så det har varit lite jobbigt 

under perioden.

Jag var rädd att något skulle gå fel eller att jag skulle 

förlora min morfar. 

Det är så hemskt så att jag vill inte ens tänka på när

den dagen väl kommer. 

Tyvärr så kommer ju den dagen någon gång.

När vi fick höra att allt hade gått bra så föll det en stor sten. 

För jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat av att förlora 

honom med mitt mående. 

Jag är rädd att jag hade fått läggas in på psyket. 

Min morfar betyder så otroligt mycket.

Han är den ända manliga förebilden jag har, eftersom

min pappa inte bryr sig om mig. 

Han är nästan som bådde, morfar, pappa och farfar,

eftersom verken pappa eller farfar bryr sig om mig.

Det är så strakt band när han är den ända.

Så klart så hade han betyt lika mycket även om 

pappa hade brytt sig och farfar. 

Men det blir något speciellt band när jag bara har han.

 Är så tacksam att jag har både han och 

mormor så klart. 

Jag vet inte vad jag skulle göra utan verken mormor

eller morfar. 

Dom har en plats i mitt hjärta som ingen anan kan 

ersätta. 

Alla personer har en speciell plats en i ens hjärta 

så är det bara, och så kommer det förbli. 

Mamma, morfar, mormor hela familjen har en 

speciell plats. 

Dom kommer alltid ha en speciell plats som ingen 

verken kan få eller ersätta. 

Säger aldrig till dom hur mycket dom betyder för mig 

och hur mycket jag tycker om dom. 

Jag visar det på ett sätt som kanske inte syns, 

men jag hoppas att dom vet det ändå, innerst inne. 

Jag hoppas att någon av dessa läser detta, 

mamma gör det det vet jag. 

Mormor eller morfar kanske inte läser detta nu, men jag hoppas

att dom någon gång gör de.

För jag vill verkligen att både dom och mamma ska läsa detta. 

Man fattar inte riktigt hur mycket en person betyder för en,

Fören personens liv står på spel. 

Man fattar det såklart anors också, men man förstår det då på 

ett annat sätt. 

Det låter hemskt, men det fick mig att förstå hur mycket 

morfar betyder för mig. 

Det är väl för att man rädd att förlora personen och då,

börjar man tänka på hur mycket personen betyder.

Man ska ta vara på alla nära och kära. 

För man vet aldrig när den dagen väl kommer, när dom 

inte längre finns kvar. 

För ungefär två veckor sedan så 

Var jag på stan med en kompis och mamma. 

Vi fikade och shoppade lite. 

Mamma var med för att hon skulle kolla på höst skor. 

Det blev tyvärr inga höst skor. 

Jag fick mig ett par nya vinter skor. 

Mina förra vinterskor gick sönder. 

När vi kom hem så kände jag att dom var lite stora. 

Vi var veckan efter helgen och skulle byta till en storlek mindre. 

Tyvärr så var dom slut i just den strorleken som 

jag skulle ha. 

Jag shoppade lite så det kommer en haul till veckan. 

Köpte en krya på dig present till morfar för att muntra upp lite. 

Det blev hans favorit godis och ett litet kort. 

På kortet så stod det: Välkommen hem efter operationen. 

Krya på dig kram. 

Jag kände att jag ville köpa något och muntra upp lite, 

när han precis har klarat en stor operation och har ont. 

Det uppskakades verkligen, och jag hoppas att det 

muntrade upp han lite.